af Madeline Rundsten
Jag är nyfiken
- gul og Jag är nyfiken
- blå, var en rebel,
og
provokatør.
Han fik Ingmar Bergman-prisen for sin kamp mod reklameafbrydelser
på TV.
Bergman kaldte Sjömans Syskonbädd 1782 (med Bibi
Andersson, Per Oscarsson,
Jarl Kulle og Gunnar Björnstrand) for en af alle tiders bedste
svenske film.
Denne film var et empatisk korrektiv til Viscontis Vaghe stelle dell'Orsa...
(Sandra, eller på svensk
Karlavagnens bleka stjärnor)
fra året forinden.
Sjöman var
instruktørassistent på Bergmans Nadvergæsterne, fra 1962.
Vilgot Sjöman elskede att
lytte
til
dødsmesser, og troede på tragediens kartharsis.
Hans film vakte skandale, men er iklke desto mindre præget af
stor kunstnerisk
følsomhed.
Vilgot Sjömans filmdebut
censureredes, men med årene blev han
stedse mere kritisk
mod selvcensuren, og mod, hvad han kaldte for den politiske korrekthed,
som findes både til højre og til venstre i salen, og som
bredte sig i samfundet,
og hvor ingen tør sige sandheden (som den er).
Det tog han op i et interview for tre år siden (2003):
– Undvika att tala om det viktigaste av allt: sex, religion och politik.
– Ett ögonblick, ett ögonblick. Har du hört talas om politisk korrekthet?
– Att det är det
värsta
som hänt oss. Förut hette det censur,
nu har vi fått ett nytt ord för samma sak.
– Och om du inte respekterar det som är politiskt korrekt, vad händer då?
– Håll käften.
– Du riskerar ditt medborgerliga anseende, ingen vill ha med dig att göra.
– Jo tack, jag vet.
En af vore store
kunstnere og
sandhedsvidner til den moderne fordummelse er
død.
Hans sidste store film
var et
portræt af kapitalisten Alfred Nobel, Alfred,
som blev, hvad den danske amatør-TV-serie om Bryggeren ikke blev:
en sandhedsrapport med
artistisk
impact.
Madeline
Rundsten, 10. april 2006